De storslagna kärleksförklaringarna

Det var ett tag sen jag skrev men det är mycket jag har tänkt på. Jag har tänkt en del på kärleksförklaringar och igår såg jag en film som motiverade mig att äntligen skriva om dem. Nu talar jag inte om de vardagliga kärleksförlaringarna till livet och träd eller liknande utan de som faktiskt rör icke platonisk kärlek. Det är förvånansvärt hur mycket vackert man kan säga och mena utan att det egentligen betyder någonting. I filmen jag såg var det en pojke som stod utanför ett fönster och sa de mest underbara ord till en flicka. Han pratade om allt han skulle göra om hon var hans och hur deras framtid skulle vara. En riktig romantisk stereotyp med andra ord. Det var säkert trevligt att höra men när allt kom till kritan så var det bara ord och med ord finns det aldrig garantier. Det är så sällan nuförtiden som man hör de riktigt pompösa och storslagna att det verkar räcka med att höra orden, de behöver inte åtföljas av någon handling längre.Tanken bakom talet var säkert vackert men det kändes ändå så meninslöst. Egentligen så skulle han lika gärna ha kunnat säga blablabla. Min teori förstärktes av att pojken när det verkligen gällde inte kunde agera efter sina ord och inte leva som han talade och så länge man bara kan tala och inte handla är orden värdelösa.